Hands held high
Det står helt tomt i min hjärna just nu. Kan fortfarande inte fatta. Och jag kan fortfarande inte finna ord att beskriva tisdagen! Vi kom hem igår kväll och jag va helt enkelt för trött för att blogga. Det har vart två fullskapäckade dagar och jag har knappt sovit nåt sen i måndags men det är såååååå värt!
Vi kom fram till Stockholm strax efter klockan tre i tisdags. Gick direkt till hotellet, checkade in och lämnade våra grejer och drog till O´learys där vi åt och drack innan konserten. Kvart över sex började vi röra oss mot Globen. Det va sjukt mycket folk och fjärilarna i magen blev fler o fler ju närmre vi kom.
Halv åtta kom förbandet upp på scen. Trummisen va helt OK men resten lät förjävligt. Nu blev jag lite nojig, tänk om LP oxå lät sådär dåligt live? Klockan åtta hade dom spelat klart och meddelat att Linkin Park kommer upp om en halvtimma! Nu räknade vi alltså minuter. Jag hade myror i baken och kunde inte sitta still. Kan dom komma snart!
Halv nio hade dom fortfarande inte kommit upp och alla möjliga tankar dök upp i huvudet. Tänk om nånting hänt och dom måste ställa in? Samtidigt höll jag koll på sektionen bredvid, fortfarande tom. Folk blev ivriga, skrek efter LP.
Helt plötsligt stannar musiken upp, alla blir tysta. Och så börjar dom spela "In the end". Det va som att taket på arenan skulle explodera, inte en enda kotte där inne va tyst, alla skrek för full hals!! Mot mitten av låten, under refrängen sluta Chester sjunga och då kunde man höra hela publiken sjunga med. Jag fick gåshud.
När konserten va slut gick hela bandet runt och vinka till alla i publiken. Vi satt vid sidan av scenen längst fram på sektion B27. Vi skrek, vissla o hoppa. Kunde inte fatta att de va slut. Helt plötsigt tittar Chester upp mot oss och vinkar!!! Jag va tvungen att se mig om för att va säker men vi va dom enda som satt där och att de va oss han vinka till, fatta vilket minne!!!
Känsla just nu: Bitterljuv. Jag är överlycklig över att äntligen ha fått se dom live. Så lycklig att jag inte vet vart ja ska ta vägen. Men samtidigt lite ledsen ändå. Nu är det över liksom. Jag har väntat i elva år på det här och nu är det över. Men som min bror sa till mig igår, nu har jag en massa otroligt vackra minen att bära med mig livet ut. Jag kommer aldrig mer kunna lyssna på deras låtar som förr. Deras låtar känns ännu mer speciella för mig nu.
Vi kom fram till Stockholm strax efter klockan tre i tisdags. Gick direkt till hotellet, checkade in och lämnade våra grejer och drog till O´learys där vi åt och drack innan konserten. Kvart över sex började vi röra oss mot Globen. Det va sjukt mycket folk och fjärilarna i magen blev fler o fler ju närmre vi kom.
När vi kom fram till arenan och hitta våra platser märkte jag att sektionen bredvid oss va nästan helt tom. Stod man längst fram på den sektionen va man bara några meter från scenen. De va inget fel på våra platser, men dom där platserna va mycket bättre så jag höll öga på dom, ifall att :P
Halv åtta kom förbandet upp på scen. Trummisen va helt OK men resten lät förjävligt. Nu blev jag lite nojig, tänk om LP oxå lät sådär dåligt live? Klockan åtta hade dom spelat klart och meddelat att Linkin Park kommer upp om en halvtimma! Nu räknade vi alltså minuter. Jag hade myror i baken och kunde inte sitta still. Kan dom komma snart!
Halv nio hade dom fortfarande inte kommit upp och alla möjliga tankar dök upp i huvudet. Tänk om nånting hänt och dom måste ställa in? Samtidigt höll jag koll på sektionen bredvid, fortfarande tom. Folk blev ivriga, skrek efter LP.
Kvart i nio släcktes ljusen och det blev tyst. Helt plötsigt börjar några skrika. Jag tittar bort mot scenen och där, bakom scenen ser jag Rob gå mot scenen, följd av Chester och resten av bandet. Vi va tusentals personer som skrek av en och samma anledning. Linkin Park hade kommit upp på scen!
Någonstans inom mig har jag alltid vetat att när jag ser dom för första gången kommer jag gråta. Ändå kom det som en chock när jag kände hur ögonen tårades. Chester börja sjunga, jag titta bort mot sektionen, fortfarande tom. Nu jävlar! Jag drog med mig resten av gänget och vi hann fram dit lagom till "What i´ve done". Nu va vi så sjukt nära oxå! Vi sjöng med, skrek och hoppa som galningar vilken jäkla härlig stämning de va och hela tiden kunde jag inte fatta att jag faktiskt stod där och sjöng med Linkin Park!!!
Helt plötsligt stannar musiken upp, alla blir tysta. Och så börjar dom spela "In the end". Det va som att taket på arenan skulle explodera, inte en enda kotte där inne va tyst, alla skrek för full hals!! Mot mitten av låten, under refrängen sluta Chester sjunga och då kunde man höra hela publiken sjunga med. Jag fick gåshud.
När konserten va slut gick hela bandet runt och vinka till alla i publiken. Vi satt vid sidan av scenen längst fram på sektion B27. Vi skrek, vissla o hoppa. Kunde inte fatta att de va slut. Helt plötsigt tittar Chester upp mot oss och vinkar!!! Jag va tvungen att se mig om för att va säker men vi va dom enda som satt där och att de va oss han vinka till, fatta vilket minne!!!
Det va lätt den lyckigaste dagen i mitt liv!! Kolla bara bilden nedan, har ni nånsin sett mig så lycklig?? :P
Bästa köpet utan tvekan!! :P
Känsla just nu: Bitterljuv. Jag är överlycklig över att äntligen ha fått se dom live. Så lycklig att jag inte vet vart ja ska ta vägen. Men samtidigt lite ledsen ändå. Nu är det över liksom. Jag har väntat i elva år på det här och nu är det över. Men som min bror sa till mig igår, nu har jag en massa otroligt vackra minen att bära med mig livet ut. Jag kommer aldrig mer kunna lyssna på deras låtar som förr. Deras låtar känns ännu mer speciella för mig nu.
Och när jag tänker efter så är det knappast sista gången jag ser dom heller. Linkin Park är ännu mer grymma live och jag måste se dom igen!
Jag lägger upp fler bilder sen :)
Jag lägger upp fler bilder sen :)
Kramar K
Kommentarer
Trackback
